Motorn gick på tomgång, om än inte särskilt tyst....

...jag hade stängt den enda dörren i kabinen, om man bortser från "lastluckan" längre bak på maskinen. Dörren var låst med bägge låsen och jag kände mig ganska så ensammast i hela världen.

-Tornet till Sigurd Erik Ludvig Helge Tore....

- Sigurd Helge Tore till tornet...
Det var någon som svarade mig. Denna kvinnas röst, ingav ett stort lugn och förtroende, även om jag både ville och inte ville vråla -Släpp ut mig, vi skiter i allting...

- Ehhhh, jaaaaa, jag är ensam ombord, det är en skolflygning och jag vill ligga i varvet.. Sigurd Helge Tore... (Visst låter det häftigt???). För att riktigt förstå hur jag lät, så tänk er ett jävla darr på rösten, en del stamningar från min sida, i kombination med en propellermotor väsnandes i bakgrunden. Det var skräckblandad förtjusning, kan jag lova.

- Sigurd helge Tore, klart för att ligga i varvet. Ställ upp bana 19, via banan och tillbaka.

- Ställer upp bana 19, via banan och tillbaka. Bana 19 innebär att jag kommer att starta i riktning ca 190 kompassgrader (sydsydväst). Bana 01 är således samma asfaltsbana, fast åt andra hållet - ca 10 kompassgrader (nordnordost).

Sakta för jag fram gasreglaget, samtidigt som jag tittar som en "tosing" åt alla håll för att se var jag har vingarna - ja, jag vet var de sitter, men i detta fall var det för att se till att de inte slog i någonstans..

Benen var inte som gelé, som man kanske skulle kunna tänka sig, utan de körde en egen blandning/variant av riverdance och steppdans, UTAN att jag kunde göra någonting åt det. Helt sjukt kändes det och försökte jag att spänna musklerna för att få kontroll, så blev effekten den rakt motsatta - stepdans alá speedmetal. Ett tag trodde jag att jag skulle stampa hål i golvet. Gissa hur dumt detta var, eftersom man på marken styr och bromsar med fotpedalerna och INTE med ratten... ;o)

Sakta styrde jag Sigurd Erik Ludvig Helge Tore ut mot start/landningsbanan - 01/19. Inga plan någonstans, så jag styrde ut denna kärra, med nosen mot norr. Det var inte för inte som jag nästan fick för mig att jag inte satt bakom spakarna på en Piper PA28-161 och skulle göra min första soloflygning, med läraren KVAR PÅ MARKEN, utan att jag snarare satt bakom spakarna på en Boeing 737-800 på väg mot något chartermål i södra Europa...

Jag har ganska lätt för att svetta annars, men i detta fall var det som att sitta i en duschkabin, med FULL fräs på vattnet....

Efter att nästan vara längst bort på banan - den är ca 2200 m lång, vilket är mer än tillräckligt för att stora jetplan ska kunna starta och landa, vända jag denna maskin jag nu var chef över. Jag trodde jag inte skulle få plats att vända, men det gick bra till slut. (Banan är ca 45 m bred).

- Sigurd Helge Tore, vinden är (jag kommer inte ihåg hur det blåste då, men mycket var det inte).... bana 19, klart att starta.
- Bana 19, klart att starta, Sigurd helge Tore, replikerade jag.

Sakta för jag fram gasreglaget och genast börjar PA28:an att röra sig framåt.

Jag vet inte hur många gånge jag tänkte ATT "Jag KAN avbryta, bara dra av gasen", men många gånger var det.

Farten kom upp i 25 knop "Jag KAN avbryta, bara dra av gasen". Farten ökade till 40 knop, men fortfarande gäller ju "Jag KAN avbryta, bara dra av gasen". Farten är nu uppe dryga 60 knop och drog jag ratten mot mig, precis som jag har gjort femtielva ggr innan, fast med läraren bredvid mig. "Jag KAN avbryta, bara dra av gasen" -Nejdu, JayKay, nu ÄR du i luften och nu har du INGET val....................................................................................................................

Eftersom jag kan skriva detta, gick det bra med min första soloflygning och ner på jorden kom jag också, t.o.m. på julen, UTAN att sabba någonting... Anyway, så här var det att flyga själv förat gången...

Tyvärr har jag inte tagit mitt flygcert ännu, men har för avsikt att göra det någon gång i framtiden.

Flyg av alla de former är ett STORT intresse, så mer om det kommer garanterat nämnas flitigt i senare publiceringar..

Blogg you later, alligator.

//JayKay